Provläs Bara en pärla

De gick genom det grova gruset, under de skuggande lönnarna och förbi stockrosorna vars röda och rosa nyanser lyste mot den gula fasaden. Steve tryckte ner dörrhandtaget men det var låst. Han ställde sig på knä och sträckte sig efter reservnyckeln som hängde under trappan.
– Har det hänt nåt speciellt, frågade han och sneglade på Petra.
– Äh, hon och Angelika går inte så bra ihop. Hon skräder inte direkt orden när hon pratar om Leif och det är väl inte så himla roligt för Petra att bli påmind om vad han är för en typ. Speciellt inte när nån som Angelika säger det. Du hörde henne själv på midsommarafton.
Emma tog ett djupt andetag innan hon fyllde på:
– Men det handlar om dig också.
– Mig?
– Spela inte oskyldig. Du vet vad Petra känner för dig.
Steve visste mycket väl vad hon menade och flinade roat samtidigt som han sköt upp dörren till flygeln. I ena delen hade Gertrud och Robert inrett relaxavdelning med bubbelbad, bastu och gym och i den andra bodde Angelika fram till Gertruds död. När hon för några månader sedan flyttade in i mangårdsbyggnaden förvandlades flygeln till kontor och Emma hade full förståelse för att hon hellre satt här och skötte bokföringen än på Pysselkammarens lager.
De tittade runt i huset men konstaterade snabbt att det var tomt och återvände ut till verandan. Steve låste dörren och satte sig på översta trappsteget. Han ryckte loss ett grässtrå och kilade in det mellan framtänderna.
– Paddlar ni kajak? Personligen föredrar jag motorbåt. Jag köpte en träsnipa från sextiotalet förra sommaren. Det sitter en Volvo Penta i och den dunkar förbaskat skönt. Bara jag får tid att lacka åker den i sjön. Då, Emma, kanske jag kan locka med dig på en tur.
Han blinkade mot henne.
– Steve, tjusningen med att vara på sjön är tystnaden, sa hon. Fast det är väl du alldeles för dum för att begripa.
Emma såg hur det gnistrade till i hans ögon och ångrade misstaget att reta honom. Han älskade att käftas och skulle utan att tveka kasta henne i vattnet om han fick chansen. Hon sprang allt hon orkade ner till stranden. Steve följde efter men hon hann vada en bit ut i vattnet innan han var ikapp. Han stannade till vid strandkanten och flinade.
Emma svarade med att sträcka ut tungan åt honom. Hon fortsatte gå, det var grunt och den gyttjiga bottnen sög fast fötterna. Blåleran sipprade mellan tårna och hon skyndade sig att tråckla ner benen i sittbrunnen. En frånstöt med paddeln mot bryggan fick henne att glida iväg, kajaken klöv vattenytan och vattnet plaskade lätt mot fören.
Efter ett par meter blev det tvärtstopp. Hon körde ner paddeln för att komma loss. Det fanns många stenar i området och de flesta låg precis under vattenytan, omöjliga att upptäcka innan det var för sent. Förmodligen hade hon kört på en av dem. Hon tryckte till igen men kajaken satt fast.
– Vad var det jag sa? Man ska åka motorbåt.
Steve föll ner på knä.
– Vänta, jag ska hjälpa dig, sa han och drog i fören.
Kajaken lossnade så plötsligt att han ramlade baklänges. Sen stelnade han, sittande på bryggan stirrade han med stora ögon på vattenytan. Steve gillade att skämta, men när han började hasa bakåt på hälar och handflator förstod Emma att han inte gjorde det. Det var  något i vattnet som skrämt honom halvt till döds. Hon tittade ner.
Ett vitt tygstycke rörde sig av plasket som uppstått när Steve lossade kajaken. Hon stack ner handen för att undersöka vad det var men i samma stund som två fingrar klöv vattenytan släppte hon taget. Hon ramlade ur kajaken och svalde två klunkar lervatten av bara farten.
Mödosamt kravlade hon sig upp på bryggan och började hosta.
Petra satt kvar i kajaken på andra sidan bryggan och frågade vad de höll på med. Hon lät blicken vandra mellan Emma och Steve medan hon upprepade frågan. Men ingen förmådde sig att svara.
Emma kämpade med att rensa lungorna från vatten och Steve satt som förstenad vid strandkanten.
– Det är ju för fan ett lik, kved han. Fy satan, vad äckligt.
– Du måste dra upp det, sa Emma andfått. Du måste…
– Är du galen?
Petra hörde ordet lik och på ett ögonblick hade hon glidit ur sittbrunnen och kastat sig upp på bryggan. Utan att titta ner i vattnet sprang hon mot stranden och stannade till en bit upp på gräsmattan.
Emma förstod att de måste dra upp kroppen innan den flöt iväg. Men hon skulle inte få någon hjälp utan var tvungen att göra det själv. Med illamåendet som ett lock i halsen stack hon ner handen i vattnet och slöt fingrarna om tyget.
En blek och aningen svullen arm blottades. Hon blundade och drog kroppen längs med bryggan, in mot land. Den fastnade i utskjutande bräder och på stora stenar och vid vattenlinjen gorde hon en sista kraftansträngning att få upp överkroppen på stranden.
Kvinnan var klädd i vitt. Bomullskavajen nådde till höften och under fanns ett spetslinne. Den snäva kjolen slutade strax ovanför knäna och en sko hade lossnat från foten och guppade nu på ytan.
Det var Angelika.
Ansiktsfärgen skiftade mot grönt och läpparna var lätt åtskilda. Det stack fram något mellan tänderna. Något platt och runt, vid första anblicken såg det ut som en träbit, men det kunde lika gärna vara ett löv. Sjögräs var intrasslat i det långa, blonda håret och blåleran hade missfärgat kläderna.